Se puede utilizar tanto en código, de la siguiente forma:
x = BorderHighlightField(Me.txtOne, True)
x = BorderHighlightField(Me.txtOne, True, "Alert")

O en un evento del control:
=BorderHighlightField(Forms!BorderHighlightExample_frm!txtName,True)

[sourcecode language='vb']
Function BorderHighlightField(ctlIn As Control, fOnOff As Boolean, Optional strPurpose As String) As Boolean
On Error GoTo MyErr
Dim lngColor As Long
Dim bOK As Boolean
bOK = False
Const kIntSunken As Long = 2
Select Case strPurpose
Case "Alert"
lngColor = RGB(196, 6, 39) 'Red
Case "Attention"
lngColor = RGB(255, 140, 0) 'Orange
Case Else
lngColor = RGB(80, 139, 228) 'Blue
End Select
If fOnOff = True Then 'make the control border highlighted
ctlIn.SpecialEffect = 0
ctlIn.BorderStyle = 1
ctlIn.BorderWidth = 2
ctlIn.BorderColor = lngColor
Else
ctlIn.BorderStyle = 0
ctlIn.SpecialEffect = kIntSunken 'could use another style, e.g. flat
End If
bOK = True
MyExit:
On Error Resume Next
BorderHighlightField = bOK
Exit Function
MyErr:
Resume MyExit
End Function
[/sourcecode]

Descargar: ControlBorderHighlight.rar

Fuente: David Plaut

Det urblåsta med mig är att jag har en dum tendens att lägga alla plikter och borde på hög. Sedan kommer den där dagen då "jag borde" är förbrukad och borta för alltid och istället har det blivit dagen då "jag måste". Jag hatar dessa dagar högt och meningsfullt och har så gjort sedan mitten av 90-talet. Innan hade jag inga problem med att fixa saker och ting på studs.

Eftersom alla andra gnäller på mig om ditt och datt och andra obetydliga saker revolterar jag med att ta dagens "jag borde" och slänga den i väggen.

Istället kommer jag hälla upp en kopp kaffe, ta en cigg och njuta av kvällens film/er. Bara så ni vet..!

Tills måste infinner sig igen!
Björn Thorén

En fait, deux visions s’affrontent. A ma gauche (?) : la Municipalité de Lausanne, dont le désir est un tramway souterrain passant par Beaulieu. A ma droite, les autres, dont probablement le Conseil d’Etat, pour qui la solution réside dans un tram de surface passant par Saint-Martin et la Borde.

Cette variante est d’ailleurs celle qui se dégage nettement du volumineux rapport de l’ingénieur Roland Ribi, le papa un peu oublié, voire maltraité, du m2. Un rapport rédigé à l’intention des autorités de l’agglomération et du Conseil d’Etat qui précise clairement que «le passage par Beaulieu n'apporte pas de véritable gain d'efficacité mais impose un tracé souterrain sensiblement plus onéreux …» et qui ajoute un peu plus loin «Ce sont principalement des considérations portant sur des questions d'image […] qui pourraient être formulées en faveur d'une desserte de Beaulieu […]»

Un mot important est lâché dans ce rapport technique : image. Il en va de l’image du Centre de congrès et d'exposition de Beaulieu qui nécessitera bientôt la bagatelle de 100 millions pour un lifting lui permettant d’affronter le futur centre de congrès de l’EPFL. Un centre qui péclote, dont les produits d’exploitation stagnent depuis 2002 et qui est sur le point de s’associer avec la Messe Basel pour sortir de la gonfle. Mais, surtout, un centre qui n’a pas besoin d’un tram souterrain pour véhiculer ses visiteurs. Sauf … pour l’image.

Une image de tramway que les habitants de Saint-Martin, de la Borde et de Bellevaux, qui eux en ont besoin, pourront toujours se repasser le soir en s’endormant.

Article publié dans le Lausanne Cités du 18 septembre 2008.

• Crédit photo : Archizoom EPFL.

toca tu espíritu sangriento

en sueños de poder,

yo con otros sueños

me aparto de ti

porque los míos

son de alma.

En los bordes de mi alma

huelo la Muerte

que me saluda

con su mano huesuda

invitándome

a pasar un tiempo

conversando,

entonces me acerco

y le pregunto:

-¿Los hombres tenemos

un destino que cumplir?

- ¡Sí!

- ¿y cual es?

- Morir.

Al borde de mi alma

veras al demonio

llorando de la muerte de Dios

se lamenta porque se acabo

el tan buen juego

de pelearse

y repartirse

las almas en esas partidas

de poker los domingos,

día de descanso de Dios,

sobre todo después

de unas cuantas copas.

Al borde de mi alma

al horizonte

de mi humanidad

y la fusión con mi animalidad

me permiten ver los bigotes

del vigésimo siglo

que son los huesos

donde se encarno

la bestial humanidad

cubierta y revestida

de racionalidad-absurda

pero bajo sus pisadas

la muerte y su porquería

se ceñían hacia arriba

para hacer su traje

oculto con luces

promociones y propaganda

modelos esculturales y sensuales mujeres

era como ver un sueño hecho realidad,

tan deseable como agua en el desierto

pero en su interior tan repugnante.

Al borde de mi alma

pasan tantas cosas

pero ya no me importan

porque mi revolución parte desde mi interior

es mejor revolucionarme a mi mismo

que a los demás.

Men, det finns många MEN... Lär man sig aldrig?

The Dame;

Carmen Maura.

Born into a family of conservative lawyers, the great-neice of Antonio Maura a five time prime minister of Spain, Carmen Maura began as was expected of her, studying philosophy and literature in Paris before marrying a lawyer and giving birth to her two children. She began life in show business as a cabaret singer before in 1970 (the same year as her divorce) making her movie debut and quickly establishing herself as a capable dramatic actress, but most noted for her work in comedy. In 1978 she collaborated with emerging director Pedro Almodovar on what would be the first of 7 films they would make in the next decade, culminating in 1988 with Mujeres al borde de un ataque de nervios for which she won her first Goya award. Soon after her partnership with Almodovar seemed to deteriorate, yet she continued to work regularly through the 90s, winning the Goya again, in 1991 and then a record breaking third for her role in 2001's La Comunidad, before she reteamed with Almodovar for the first time in 18 years for 2006's Volver. The film was a global success, and launched her right back into to spotlight of World cinema, and for her role, she won her 4th Goya, establishing herself beyond all doubt as a legend of European cinema.

The Dude;

Robert Duvall.

The son of a Navy Admiral, Robert Duvall moved around a lot as a young man from Maryland to Missouri, before graduating college in Illinois, following a year's service in the army he studied acting in New York under Sanford Meisner. His screen debut came as the iconic Arthur 'Boo' Radley in the film adaptation of Harper Lee's To Kill a Mockingbird, his work through the rest of the 60s consisted mainly of TV work before in the final years of the decade landing small supporting roles in films like Bullitt, True Grit and MASH. In 1972 at the age of 41 his breakthrough finally came as he landed the role of Tom Hagen in The Godfather, he landed his first Oscar nomination and went on to reprise the role in the sequel two years later. Further work in the fine ensemble of Network followed, before he landed the role he is most famous for, as Lnt. Col. Kilgore in Apocalypse Now he gave the picture it's most famous lines and most famous sequences and was in turn nominated for his second Oscar. He went onto finally win the award 4 years later as a troubled country singer trying to put his life back together in Tender Mercies. Though he has worked consistently since, there were two great roles left for Duvall, in 1997 he made his directorial debut, with The Apostle, he also starred in the film as a preacher trying to escape a troubled past. However it was some 8 years earlier, in the television mini series Lonesome Dove, adapted from the novel by Larry McMurtry that he played what he claims was his favourite role, winning a Golden Globe and landing an Emmy nomination, he turned in some of the finest work of his career. Duvall has always been at his best playing flawed characters, men with darkness in their past, but men who at heart are good, always striving to atone. He took longer than many to get to the top, but when he got there he made it count.

The Director;

Vittorio De Sica.

Born into poverty in 1902, Vittorio De Sica began working as a theatre actor in the early 20s before in 1933 establishing his own theatre company where he produced mostly comedies, working at times with future neorealist peers like Luchino Visconti. He began acting on screen in his 20s and continued to do so regularly until the end of his life, his career behind the camera did not begin until 1940, and he quickly established himself as a leading figure of the neorealist movement. Turning out works such as Sciuscia, a chronicling of the lives of young impoverished shoeshine children near Rome. 1952's Umberto D told the heartbreaking tale of a retired civil servant on a seemingly endless downward spiral and 1960's La Ciociara, the film which won Sophia Loren her Oscar, detailing a young mother fleeing with her daughter from the bombing attacks on Rome in the Second World War. However De Sica is most widely remembered for the film that to this day stands as the cornerstone of Neorealist cinema, Ladri di Biciclette. A man just trying to find work, just trying to feed his family, and the hardships that life throws in his way, and the way in which he copes with them; the film is an immense tragedy that blazes the struggle of life in that era upon the brains of all who view it. 60 years down the line, it remains as powerful as ever, De Sica worked with non professional actors, and yet drew the absolute most out of them, capturing perfect heartbreaking naturalism on screen every time.

The Picture;

The Apartment (Billy Wilder, 1960)

Billy Wilder may be best remembered for the laugh out loud, riotous comedy of 1959's Some Like it Hot, but it was the following years Best Picture winning The Apartment that proved his abilities to perfectly blend the tragic, the romantic and the funny sides of life. Jack Lemmon turns in one of his finest screen performances, twitchy, nervy, retiring, a walkover who's willing to do whatever he has to do to get ahead; he pulls the audience on side in the opening moments and keeps them clutched there all the way through his struggles. There is fine supporting work from Jack Kruschen and Fred MacMurray, however it is Shirley Maclaine that waltzes away with the show. Aged just 26, Maclaine's Fran Kubelik appears both steely strong, and adorably sweet; able to stand up to any man, but tender and breakable underneath. The character is a complex web of emotions, and through Maclaine it all flows naturally as a river. Off screen, Billy Wilder and longtime writing partner I.A.L Diamond are on the form of their lives, mixing the comedic and the dramatic, they meld their characters together to a tell a story that without being remotely cheesy, manages to be one of the most beautifully romantic ever made.

Om jag var en drog, vilket drog skulle jag då vara.
Är jag det galna i alkohol, det roliga i hasch eller partyt i extacy?
Jag tror nog jag är en haschbit, lugn och avslappnad som tänker konstiga tankar. Men en liten haschbit, för jag är ju inte så stor av mig. Vad är du?

Att filmen La vie en Rose (La Môme) om Edith Piaf är är den ultimata hångelfilmen. Du plockar massor med kultur och musikpoäng bara genom att föreslå den. Den är helt på franska, den handlar om ett franskt nationalhelgon och den har vunnit två Oscars. Ett ordentligt statement att du gillar annorlunda film och har en god specialiserad smak. Edith Piaf är en sångerska alla någon gång brukar ha druckit lite rödvin till. Har man inte det, så brukar inte folk vara negativa till att pröva. Så du sätter igång filmen och den är jättetråkig, verkligen jättetråkig och svår att hänga med i. Det är så upplagt för hångel, och eftersom filmen är på franska och det är massa musik i den så störs man inte av explosioner och fula engelska one-liners medans man hånglar loss. Hångelfilmer får aldrig vara bra filmer eftersom de går ut på att du missar hela handlingen om allt går som det borde. Nu är ju bara frågan vem som vill se La vie en Rose med mig.

Jag har tänkt att monogami och polygami skulle kunna vara en läggning och inte helt handla om normer och moral.

Tänkt på det faktum att i Frankrike så bestämmer man sig för skicka en artist till Eurovsion Song Contest istället för ha utslagstävlningar som i Sverige. I år har de valt att skicka electosnubben Sèbastien Tellier och det är ju fantastiskt!

Att musikaler inte är min melodi. Tittade på trettio minuter av hyllade Sweeny Todd men jag hoppades bara att någon skulle skära halsen av Depp så han blev tyst. Samma känsla som infinner sig i Sound of Music där man börjar önska att nazisterna ska få tag på familjen von Trapp och skicka dem till Dachau så filmen kan ta slut. Nej, jag har aldrig orkat se tre timmar sammanhängande trallande.

Att om Sverige är litet så Internetvärlden ännu mindre.

Att jag har dåligt samvete över en sak, men jag har faktiskt aldrig hävdat att jag skulle vara en bra människa. Det är ni som skapar den bilden och jag har visserligen inget emot den. Ingenting av det här ursäktar dock vad jag gjorde.

Över hur det var att gå ut nykter på en nöjesklubb, varför jag bestämde mig för att bli onykter. Hur fungerar människor man ber sjappa fem gånger om de inte vill mucka, varav man själv går därifrån varje gång men de först fattar att de ska sluta följa efter när vännen höjer barstolen som tillhygge.

Att jag finner föregående incidident som komisk och upplyftande i den grå vardagen.

En synonymordbok skulle passa fint i min bokhylla. Jag önskar mig Nationalencyklopedin i present, kunskap borde vara gratis. Precis som allt annat.

Helgon har haft samma design sedan starten. De byter aldrig ut modellerna på inlogginssidan och att jag upptäckte först efter fyra år att det fanns en chat. Planket är tråkigt och hopplöst 90-tals kodat så det blir oanvändbart.

Uttrycket stora sked alltid ger mig hemska inre bilder.

Jag borde använda mina T-shirt transfer papper och göra några snygga t-shirt motiv. Jag har sjukt många t-shirt motiv att trycka om jag bara hade orken att göra dem.

Det vore trevligt att gå över till några vänner men jag har slagit igång Madonnas Confession Tour-skiva och måste lyssna klart på den innan jag kan göra något annat.

Det är fem minuter av fin avkoppling att ta en cigg i nattmörkret.

Jag måste köpa mig en ny rakhyvel som använder sig av ett blad och beskrivs som ninja sharp av en rakningsexpert på YouTube. Det är roligt att det finns människor som har ansiktsrakning som sitt intresse, som kan raka upp till fem gånger under en rakninssession för att få babylen hud. Att man utan problem kan ägna en timme åt att titta på rakningstekniker och tips.

Jag vill åka till Polen och hälsa på min bror, jag vill åka till Tyskland och hälsa på en annan bror. Jag vill ha pengar så jag har möjlighet att åka dit.

Jag hoppas inte M. Thatcher dör, utan att hon väntar med det till sommaren när det är varmt och jag förhoppningsvis har en inkomst.

Midsommarafton var något jag såg fram emot, fram tills högstadiet, men efter det har de varit ofirade och ibland hemska. Men årets midsommarafton bland den fina societeten kan nog bli bra, och ni är också välkomna precis som alla andra.

Jag hittade en liten lapp, utriven från Metro förra året. Det är en kort recension av Mats Strandbergs bok Bekantas bekanta och det är en nostalgidusch i 90-talet. En bok om Blümchen och självlysande klubbkids låter intressant.

Att jag för någon månad sedan trodde att Blümchen gjort comeback. Fast det var en som nickade Blümchen som bestämt sig för att återvända till ett forum. Jag blev besviken.

Jag har bara frågat en person, men jag tror om jag frågar flera så svarar dem att de började lyssna på Britney Spears efter ha hört låten Toxic.

Att jag har jättemånga måsten. Jag har dessutom jättemånga borde. Ett av de mer trevliga borde är att köpa specialbatteri till en av mina analoga kameror så jag kan använda den. Ett till borde är att jag borde köpa svartvit film samt en rulle färgfilm och testa den i min gamla IKEA pinhole-kamera med plastlins och se vad den går för. Sen borde jag rulla tillbaka filmen och sätta in den i en annan kamera och fota en omgång till och sen framkalla filmen och kalla mig för konstnär. Om man säger att man är konstnär eller musiker så tycker dem att du är intressant, säger du att du är arbetslös så tycker dem ingenting. Folk bryr sig för mycket om vad man har för jobb. Jag är inte mitt jobb, jag är inte mina pengar på banken, jag är inte min bil, jag är inte innehållet i min plånbok. (Ett litet pluspoäng för dig som känner igen citatet.)

Jag är hungrig fast jag tidigare idag tryckte i mig en stor portion potatisgratäng. Jag kommer inte orka göra något åt min hunger.

Det gick ett program på SVT om en rysk kompisitör. Jag tittade aldrig på det då jag inte kände mig upplagd för något så svårsmält, men den korta bit jag såg verkade ändå intressant. Han skrev sin biografi i symfoniform och blandade in alla hans tidigare musikstycken samt byggde om sina initialer till toner som är återkommande i symfonin. Att veta en sån sak skulle kunna få mig att lyssna på hans verk.

Satte mig vid TVn för att äta för några dagar sedan. Halvvägs in efter zappande så börjar en dokumentär med Nadia Jebril. Hon den söta tjejen som gjort ett av få intressanta matprogram. TVn visar när Clowner utan Gränser åker till Palestinska flyktingläger. Först tänker jag att jag vill åka dit, se det själv och fotografera. Men sen . . . får jag ont i magen. Ställer ned tallriken med maten på golvet, och jag mår dåligt. Det är inget nytt under solen, det har varit samma sak i över femtio år. Jag förstår mig varken på Israel, Libanon eller Jordanien. En dag kanske..

Om du varit på Systembolaget och köpt några öl och sen hamnar i bråk. Använd inte kassen som tillhygge genom att hiva den mot din antagonist huvud, du kommer krossa glasflaskorna och det finns stor risk att du får ett moln av glassplitter i ditt ansikte. Ditt ansikte kommer inte vara vackert sen, så plocka ut en glasflaska och slå istället.

Tro inte att jag tänker mycket på våld. Jag tänker mycket mer på människor, drömmar, sex, ord, musik eller helt enkelt ett axplock av vad som finns ovanför.

Andra bloggar om: drog, droger, hasch, La vie en Rose, La Mome, Edith Piaf, hångel, hångla, hångelfilmer, rödvin, monogami, polygami, Eurovision Song Contest, Eurovisionsschlagerfestivalen, Melodifestivalen, Sebastian Tellier, Sweeny Todd, Johnny Depp, Sound of Music, Von Trapp, samvete, bråk, slagsmål, gatuvåld, våld, helgon, rakning, skäggväxt, Margaret Thatcher, Thatcher, Blümchen, Britney Spears, måsten, borde, Fight Club, kameror, fotografi, Nadia Jebril, Clowner utan Gränser, funderingar, tankar, vardag, betraktelser

Iba a dar el botón y la verdad que la postura no es nada cómoda. Tienes que apoyarte en la acera en el borde porque el semáforo está encima de un barrizal. Luego, tienes que apoyarte con un brazo en el semáforo y estirar el otro para llegar a dar al botón. Y todo teniendo en cuenta que en esa calle el tráfico no suele respetar el límite de velocidad, y que hay dos colegios que tienen que usar ese cruce.

Y lo más vergonzoso es que no es el único semáforo que han dejado mal apañado por el tranvía.

Como supuesta zona verde, se agradece el intento, pero podían haber puesto un poquito más de su parte, que no les habría costado tanto.

Y luego en una supuesta ampliación, separada del resto por unas barras medio caídas de madera, hay unos balancines encima de la arena de la duna sobre la que está este "parque" pero sin ninguna protección. En el resto del parque al menos hay un murete de piedra para que la gente no se asome hasta el borde de la arena.

Por cierto, si quieren hacer un parque en condiciones podrían habilitar la duna que llena de pinos es el pulmón de Arenales. Si tanto empeño han puesto en hacer el "parque" de columpios, creo yo que no les supone ningún esfuerzo hacer senderos por la duna para que la gente pueda pasear por ahí, aunque lo haga de vez en cuando.

Primero escojemos la fotografía ya retocada y terminada, lista para poner el marco... ojo con escojer fotos que tengan poco "aire" por los bordes por que con esto le quitamos aun mas el espacio de respeto, asi que os recomiendo retratos hasta el pecho y por una vez saltarnos la regla de los tercios, quedando los ojos a la mitad aproximadamente de la foto.

Una vez tenemos nuestra foto abierta en PS, creamos una nueva capa vacia pulsando Ctrl+May+N. Seleccionamos la herramienta de seleccion Lazo y hacemos un trazo alrededor de la cara del sujeto pero tratando de ser irregular. Ahora tenemos una selección hecha. Si la selección que hiciste no te gusta pulsa Ctrl+D y repite con el lazo el contorno.

Vamos a asegurarnos ahora que el color frontal es negro y el color de fondo es blanco, si no es asi, pulsa la tecla D. Es el momento de pulsar el boton de "añadir mascara de capa", es un boton pequeñito que te encontraras en la parte de abajo de la pestaña "Capas" y que parece un cuadrado gris con un circulito gris claro dentro.

En apariencia no sucede nada, pero en la pestaña "capas" ahora tenemos una capa con una mascara al lado la cual tendra la parte exterior de nuestro contorno en negro y la interior en blanco, vamos a invertir esto pulsando Ctrl+I y veremos como ahora el exterior de la mascara de capa es blanco y el interior negro. Vamos a hacer un clic sobre la capa que esta vacia... ¡¡ojo!! no sobre la mascara negra y blanca si no sobre la capa vacia, para asegurarnos que la tenemos seleccionada veras que alrededor de la capa hay un pequeñisimo recuadro que la enmarca. Una vez asi, pulsamos Ctrl+retroceso o rellenamos de blanco con el bote de pintura. Ahora parece que tenemos al sujeto dentro de nuestro contorno.

Este resultado es bastante brusco, para suavizarlo un poco, para ello vamos a aplicar un filtro de desenfoque gaussiano, el valor es a elegir, yo he utilizado un valor 75 pues mi imagen es de 300 ppp de resolucion pero aqui ya cada uno que aplique su propio gusto.

Ya tenemos nuestra foto con un bonito borde a mano alzada, solo nos que da ir a capas, acoplar imagen para poder guardar nuestra foto en jpg y listo.

Aqui teneis una prueba de como queda. El nene de la foto es mi vecinito Brian, una monada de niño muy cariñoso y que se presta muy bien a hacer fotos pero no para quieto y siempre tengo que disparar muchisimas veces para conseguir alguna foto decente.

Espero que os guste y os sea de utilidad.

Un saludo.

Este escrito refleja una de esas tantas situaciones, y expresa la impotecia que sentimos.

AL BORDE

Y llega sin ser invitada
Cruzando puertas y desbaratando todo
No entiende nada,
Aquí no es bienvenida.