Vi börjar väl med en liten rapportering av vad som intresserar mig mest just nu. Jag har nämligen precis beställt en iPhone. Det blev en svart 16GB. Det är bara att hoppas att det inte dröjer så länge innan jag får den. Det viktiga är att jag får den innan USA, för då kommer jag behöva kunna kolla på filmer, lyssna på musik och blogga via mobilen. Jag har aldrig kommit mig för att köpa en iPod till mig själv. Däremot köpte jag tre stycken tidigare i år som jag sedan lottade ut i skolan. Jag fick dessutom tillbaka pengar från skolan för dem nu  juli. Men en iPhone är alltså på väg, vilket ska bli riktigt kul!

Del nummer två av detta blogginlägg blir ett gäng bilder från Salafestivalen (vilket jag lovade skulle ha kommit i måndags egentligen). Hur som helst så kommer det några här.

Rydell & Quick

Danger

Malin Quick i Rydell och Quick

Amy Diamond

The Poodles

BWO

BWO

Observera att dessa bilder ej får användas på något sätt på grund av upphovsrättsliga själ. Bilderna ägs av Ingress Media. Kontakta mig på 0224-561 41 vid köpintresse.

Hur som helst så ska jag sova nu. I morgon är det "fredag" för sedan har jag en tredagars helg som väntar. Ska bli skönt. Har jobbat non-stop sedan förra tisdagen nu.

Hard Rock Melódico muy fresco y con algunos toques potentes. Aquí un poquito de ellos de su primer disco, el tema que da título al disco "Metal Will Stan Tall"

Más info en: http://www.myspace.com/thepoodles

Crítica de este disco: http://canales.nortecastilla.es/norterock/norterock2/web/index.php?sc=9¬icia=613

Hur många vuxenpoäng ger det?
HAHAHAHAHA

The Poodles, Zeppelin Stage, 6/6 Betyg: 3

Nationaldagen till ära får svenska The Poodles stå på scen. Alla är klädda i vitt utom sångaren Jacob, som har svart, nitar och fransar. En riktig 80-talskombination, som ni hör. Jacob pratar på engelska vilket förbryllar först, men efter ett (sent) tag förklaras detta av att bandet har många utländska fans i publiken och vill att alla ska förstå. Pretentiöst och lite snobbigt, javisst, men samtidigt omtänksamt. Dessutom berättar sångaren  att bandet släppt en singel med Peter Stormare för ett år sedan, men mer information får vi inte? Mer förvirring. Namedroppar de bara? Det är klädbyten och riktigt lamt mellansnack (”Tycker jag det här är roligt eller är det nån som måste byta kläder!?”)…  Men låtarna funkar. Alla omkring mig i publikhavet kan texterna – alla texter! Jag urskiljer låtar som ”Metal will stand tall”, ”Streets of fire” och ”Night of passion” men annars är det albumlåtar jag inte kan. Jag verkar vara den enda. Bäst under spelningen är dock extranumret ”Line of fire” som egentligen delvis sjungs av E-Type men nu istället får sjungas av coole Pontus (från Jan Johansens band Ignition – som jag upptäckte på SRF ’03!).

Av: Mina Szpiro

Än en gång var det dags för både Sverige och Europas hårdrockare att samlas nere i Blekinge för en ordentlig fest med allt från 70-tal till nutida hårdrock och metal. Det var Judas Priest, glambandet Poison och 80-talsikonerna Def Leppard som var inbokade som headliners men många besökare var också där för band som At the Gates, Triumph, Carcass, Blue Öyster Cult och Mustasch.

En nyhet de senaste åren är att det nu är fyra officiella dagars festival, så många besökare är här nästan en vecka. Jag anländer på morgonen den 4:e, börjar med band som Airbourne, Fatal Smile, Bonafide, Sabaton och Sweet Savage. Kanske inte den mest imponerade setlisten, men det finns hela tiden något att se. Dagen efter börjar det på allvar, och spelningen jag sett mest fram emot - förutom Def Leppard - är Sebastian Bach, som endast en timme innan spelningen har ställt in. Jag får i presstältet höra att han missat sitt flyg och inte kommer. Istället får Bonafide spela – igen. Besviken återvänder jag till campet och tjurar i någon timme, och det är jag inte ensam om. På kvällen passar jag på att gå på flera presskonferenser istället – Testament, Disturbed och Judas Priest är inbokade. Dock lyckas jag missa Judas! Något jag grämer mig för lite, man får ju inte så många chanser att prata med så stora band… Disturbeds konferens är dock väldigt givande, jag får till exempel veta att de dedikerat ett album till Dimebag Darrell eftersom de var nära vänner, och att bandet skulle ätit middag med Dimebag kvällen efter Panteras Chicago-spelning. Denna spelning var dock kvällen när Dimebag sköts.
Disturbed-spelningen är höjdpunkten på festivalen hittills, och jag noterar att många amerikanska band har på sig Afflitction-tröjor (detta är cred i min bok), och en i Testament har en likadan som jag! Senare under festivalen ser jag flera tröjor, tex på sångaren i Tesla och ett par till. Samma kväll som Disturbed är det även ELO och At the Gates. Jag ger At the Gates en chans, men det slutar med att jag går över till ELO och lyssnar på resten av deras spelning – det är ju svängigt och mysigt, man kan inte låta bli att gilla det! Sist ut är Judas Priest, som har valt en väldigt smal setlist, det verkar bara vara de inbitna fansen som kan låtarna. Jag och mina vänner är måttligt roade, orkar inte alls ta oss långt fram och när jag märker att jag nästan somnar stående så ger jag upp och går och lägger mig.
Den 6:e är det Sveriges Nationaldag vilket märks av med flaggor, fotbollströjor och att SRF-loggan sys in i svenska flaggan på pausskärmarna. Jag ligger i gräset och njuter av Tesla, innan jag somnar i värmen. Härliga svenska sommar! På eftermiddagen är det nationalsångsjungande med Team Cans ledd av Hammerfall-sångaren Joacim Cans. Sen är det Ace Frehley, The Poodles, Hanoi Rocks som jag struntar i, Whitesnake, Saxon och avslutande Def Leppard. Senare delen av kvällen befinner jag mig i presstältet, för jag vill sitta längst fram på Leppard-konferensen. Det lyckas, jag babblar på och äntligen är min engelska tillbaks; av någon anledning ville den sig inte riktigt på de tidigare konferenserna, där jag lät som en riktig svenne som stakade sig fram. Nu flöt det dock på och jag fick ta fram mitt ordförråd igen, skönt. Tydligen filmades konferensen av SRF och delar av den finns uppe att se på YouTube. Den första rösten man hör är min! En rolig bit under konferensen är när Def Leppard får frågan om vad de tycker om att glam är tillbaks, och deras åsikt om glamband. Sångaren Joe Eliott uttrycker sin åsikt om att många glamband back in the days bara satsade på utseende, inte musiken. Ett band som Joe dock tyckte lyckades väldigt bra var Hanoi Rocks – han tillägger att han inte säger det bara för att de spelar idag utan för att han tycker det – och poängterar även att han gärna skulle ligga med Mick! Pressen jublar och det är tydligt att Def Leppard är på gott humör, det både skämtar och retas. Efter konferensens slut är jag riktigt tillfredsställd och glad och skuttar vidare ut i festivalkvällen, innan det några timmar senare är dags för bandet att äntra scenen.
Sista dagen vaknar jag med feber och rinnig näsa och förstår inte alls hur jag ska orka med någonting. Detta är även dagen med flest presskonferenser och jag har varje kvart uppbokad. Jag genomlider en halv Apocalyptica-spelning innan jag måste pausa, glider in på Mustachs konferens utan att ställa en enda fråga, och inser att jag är en av två journalister närvarande på Apocalypticas konferens. Panik. Jag har inga frågor så jag tvingar Cecilia – också från Plaskis! – att stanna med mig. Vi två och en spanjorska får dela på en privat intervju med bandet. Spanjorskan är lättklädd så bandet är distraherade i början men sen kommer vi igång och det skämtas och skrattas mycket. Plötsligt har en hel timme gått, frågorna flöt på och mycket ristades ner i blocket. Vi passar på att fotografera oss med bandet och jag tycker mig minsann bli lite flörtad med av en av dem…
Turligt nog märks förkylningen inte av lika mycket när jag är sysselsätt, men direkt efteråt gör den sig påmind och jag är slutkörd igen. Jag lyssnar på första frågorna under Blue Öyster Cults konferens innan jag smyger iväg och vilar i campet en stund, innan det är dags på Posion-konferensen. Brett Michaels är självklart försenad och konferensen flyttas och flyttas. Slutligen dyker han upp och presstältet och är smockfullt. Jag passar på att fråga om hans realityserie ”Rock of love” där han letar efter en ”rock’n’roll-flickvän”, vad det nu innebär… En journalist berättar att Joe från Def Leppard minsann sagt att Poison bara brydde sig om utseendet på 80-talet och inte om musiken, och frågar Brett vad han tyckte om det. Här var det intressant för mig eftersom jag hört bådas kommentarer! Brett börjar med ett ”jag vet inte vad han har sagt, men...” men avslutar i ett mer frustrerat uttalande om att Def Leppard minsann kört playback på TV och att Posion är äkta vara! Mycket underhållande, här märker man hur saker förvrängs, och jag är lite förvånad över den där journalistens vinkling. Nåväl, såhär sprids rykten!
På kvällen vill jag se Ratt men orkar helt enkelt inte, och Mustasch som jag har sett fram emot jättemycket är det så mycket folk på så att jag efter tre låtar helt enkelt går och sätter mig i soffan i presstältet och somnar. Efteråt får jag höra att spelningen inte var så bra eftersom de valt ”tråkiga” låtar; detta har jag ingen kommentar om eftersom jag endast såg litegrann, men man kan ju hoppas i alla fall, så jag inte missade världens bästa spelning liksom. Sist ut är Poison och jag bokstavligt talat släpar mig ut till stora scenen. Igen börjar jag längst bak, tänker att jag bara ska skaffa mig ett intryck av bandet innan jag smyger iväg och lägger mig igen. Men Poison är försenade och jag blir irriterad, jag vill ju sova! Jag går och köper mat i indiska vagnen där de nu känner igen mig och hälsar på mig och jag äter min kycklingrulle innan Poison äntligen kommer ut på scen. Till min förvåning är det bättre än jag trott och jag stannar hela spelningen, jag till och med orkar mig rätt långt fram. Sista krafttaget. Det slutar och jag skyndar mig lyckligt tillbaks till mitt tält för en sista natts sömn i tält innan det är dags att åka hem igen, och tro mig, det första jag gör hemma är att ta en lång dusch och tvätta av mig all smuts. Under festivalens gång har jag fått mig en ordenlig solbränna, flera riktigt bra bilder, många fina konsertminnen och ätit god mat. Än en gång lider jag av dräggigheten på campingen och tvättar händerna frenetiskt under festivalens gång men direkt när det är slut liksom längtar man tillbaks. Det är något magiskt med festival.

Betyg: 3,5

Av: Mina Szpiro
mina.szpiro@plaskis.se

O Poodle é um dos mais famosos cães franceses. É um cão, considerado por especialistas, dos mais inteligentes. É capaz de aprender com extrema facilidade, o que o tornou muito difundido em todo o mundo. Além dessas qualidades, deve-se levar em conta sua beleza e originalidade.

Trata-se na realidade, de um cão anatomicamente bem constituído e muito gracioso, que se distingue também, pela sua característica tosa, que o diferencia de qualquer outra raça. É um excelente companheiro. De linhas harmoniosas, aspecto inteligente, constantemente alerta e ativo.

É famoso pela fidelidade, aptidão para o adestramento, obediência, o que faz dele um cão de companhia muito agradável. Seus olhos têm coloração marrom, âmbar escuro, ou preto, dependendo da pelagem.

São situados na altura do stop, e são levemente oblíquos. As orelhas são longas e a cauda de inserção bastante alta.

A pelagem do tipo crespa é abundante, de textura fina, lanosa, bem crespa, elástica e resistente a pressão da mão. A pelagem do tipo encordoado é, também, abundante, de textura fina e espessa que forma cordõesinhos típicos e longos, não inferiores a 20 cm. As cores são o preto, branco, marrom, cinza e abricó.

Quanto ao tamanho, temos quatro variedades: tamanho gigante, de 45 à 60 cm na altura da cernelha; tamanho médio, de 35 à 45 cm a altura da cernelha; tamanho miniatura ou anão, de 28 à 35 cm na altura da cernelha, e por fim o Toy, com no máximo 28 cm na altura da cernelha.

Veja mais fotos:

.

.

Veja sobre animais de estimações em:

Animais de estimação

]]> http://fredrikochandreas.wordpress.com/?p=144 Mon, 09 Jun 2008 12:57:07 +0000 Andreas http://fredrikochandreas.es.wordpress.com/2008/06/09/yrkeslivet-har-borjat-pa-riktigt/
Foto: Patric Söderström, BLT

Jag har märkt en tendens gällande mitt bloggande, jag blir som minst aktiv när jag har mycket fritid. Det borde vara tvärtom men det är väl så att man ofta inom journalistyrket får enstaka femminutare när man väntar på att folk ska ringa upp etc. Förhoppningsvis ska jag blogga en hel del under sommaren så alla jag inte träffar dagligen kan följa mig.

I torsdags var det examen i skolan och det var grymt skönt att äntligen få ut sin fil kand i journalistik, inga restuppgifter alls kvar! Redan på fredagen började jobbandet med en insats som reporter och recensent på Sveriges största festival - Sweden Rock Festival i Norje. Det blev två dagar där nere som var svettiga (satt i en husbil och jobbade), dammiga (jorden yrde i torkan) och högljudda. En riktigt dålig arbetsmiljö egentligen, men jag fick ju jobba samtidigt som jag lyssnade på hårdroc

Min artikel om blommor och hårdrock
Min artikel om growl
Min recension av The Poodles
Min recension av Ministry
Min recension av Eläkeläiset
Min recension av Poison

Helgen avslutades med ett matchreferat från en fotbollsmatch ute på vischan. Idag bytte jag inriktning igen och sitter fram tills onsdag på allmänredaktionen och skriver förhoppningsvis inte helt trötta nyheter.

Förresten, hela midsommarveckan tillbringar jag med "familjen" i en stuga på Gotland bara 500 meter från "Sunes sommar-stranden" i Tofta.

For you last minute Mother's Day Shoppers, here are 5 ideas for your Hard Rocking Moms!

5. For that mom who is still a bad girl, buy her the new Whitesnake CD, Good To Be Bad. No rocker mom will be unhappy with this gift.

4. If your mom prefers a little sparkly, get her the new Def Leppard CD, Songs From the Sparkle Lounge.

3. Does your mom like a lot of affection? Get her the Kissology DVD sets 1 - 3. You can't go wrong with a bunch of kisses.

2. Is your mom a dog lover? Pick her up a copy of The Poodles CD, Sweet Trade, and avoid those untimely accidents to her carpet.

1. For the traveling mom, get her tickets for the Rocklahoma Music Festival in July.

Debo decir que el sonido, durante todo el concierto, estuvo un poco saturado. Pero la acústica en general sorprende gratamente quizá porque la sala Bilborock fue, antaño, una diminuta iglesia barroca del siglo XVII... A partir de la segunda canción, el sonido era algo que nos traía sin cuidado.

Al grano. Poca gente acudió a ver a los teloneros por lo que no hizo falta tomar al asalto la primera fila. Y Jaded Heart no se hizo de rogar. Y que manera de empezar... Johan Fahlberg (que sustituye a Michael Bormann como frontman) de metro 98 , fuerte, pálido, vestido entero de negro y de larga melena, tumbado en el suelo cuan largo era cantando las primeras estrofas de "Hero" (un técnico de sonido le había dejado el micro, on purpose, a la altura de los tobillos). Y no era más que el preludio. Durante todo el concierto no dejaron de hacer guiños al público sin que desmerecieran en absoluto: Johan se bajo del escenario para cantar con los presentes, no dejaron ni un minuto de animar al respetable... Sonaron francamente bien, agresivos, potentes, duros... Se notaba que lo estaban pasando bien y que les gusta lo que hacen, y no tardamos en contagiarnos...

Y hacia mitad de la actuación, a Peter Ostros (el guitarra) le cae, como de la nada, un tanga... Sí, ese al que hace referencia un pseudo-crítico (título, que por lo menos, ha obtenido en un curso de esos que anuncian por la tele) en su crónica, como si fuera de atrezzo... Oscar, como siempre, o no estás , o pasas someramente del concierto... No se ni porque vas... Si al final te lo vas a inventar igualmente... El caso es que el tal Peter se puso de lo más cariñoso y cachondón con las "agresoras"... Tanto que casi salimos corriendo al finalizar el concierto... Gran idea esa de dotar de máquina de tangas los baños de las féminas... Así que esa mini-pieza de ropa interior fue pasando por casi todos los "miembros" del grupo hasta que Johan, después de llevarlo por sombrero, lo regalara al público.

Más de la mitad del setlist pertenecía al último disco "Sinister Mind": "Hero", "Sinister Mind", “Justice is deserverd” y “Live and Let die", completándolo con temas anteriores como: “Tomorrow Comes”, “Feels Like Home”, “Anymore” y la versión del tema “Paid My Dues” de Anastacia con la que cerraron, muy acertadamente, su actuación.

A mi parecer fueron los que se llevaron el gato al agua: quizá porque desbordaron simpatía, por su comunión con el público o porque salieron a darlo todo, a divertirse, a hacer lo que les gusta... Los tan esperados "The Poodles" que presentaban su último disco, no defraudaron, aunque les faltó garra, punch... Di que tienen mucha presión. Necesitan como sea salir lo antes posible de esa segunda categoría de la scene hard-rockera y no acabar como los primeros: 16 años y 7 discos después tocando de teloneros en salas de aforo limitado.

Y es que, si el primer disco nos supo a poco, este último "Sweet Trade", que intenta ser más serio, más completo, de mayor duración, se aparta un poco de la linea del anterior: macarra, divertido, espontáneo... Aunque gana mucho en directo, todo hay que decirlo.

Y con la sala a tope salieron "Los Caniches". Jakob Samuel hecho unas pintas con la cinta al pelo y un tanga de malla metálica por encima de los pantalones. Quien dijo que el "Glam" ochentero había muerto... Si hasta los Poison, uno de los máximos exponentes de este movimiento, acaban de sacar un grandes exitos... Y metedura de pata nada más empezar. "Hello Bilbao. We are glad to be here... In Cataluña"... Nos quedamos todos clavados... Esperando a que se desdijera... Y se quedó tan ancho ya que empezó a darle caña a “Flesh and Bones”, primer tema del nuevo álbum. Que sonó realmente bien aunque fue la siguiente "Metal Will Stand Tall" (título que da nombre a su anterior disco) la que hizo rugir a todo bicho viviente...

El sonido se fue corrigiendo con el transcurso de los temas lo mismo que el despiste geográfico (gracias a la puntualización de Rincewind). Y el concierto transcurrió alternando canciones de uno u otro disco, descargando profesionalidad y buen hacer, mientras que los de Jaded Heart hacían alguna que otra aparición por el escenario (con caretas, con una botella de champagne, con el tanga metálico de Jakob después del cambio de vestuario...) recibiendo algún que otro gesto del mal encarado Jakob, aunque después, Johan coreara con el, el estribillo de “Kisss Goodbye”. Y de nuevo, a mitad del evento, cae otro tanga (que no el mismo, que hay clases) sobre el guitarra, el cual siguió a lo suyo, prácticamente sin inmutarse. A mi parecer, les falló eso, que se pasaron de serios... Quizá el ser cabeza de cartel... No se, no se... Me gustaron más teloneando junto a Korkus a Hammerfall... Conciertazo donde los haya...

El setlist fue completito: "Flesh and bones", "Metal will stand tall", "Thunderball", "Walk the line", "Shadows", "Whithout you", "Streets of fire", "Crying", "Echoes from the past", "Kiss goodbye", "Seven seas", "Night of pasion", "Song for you" y como colofón de una gran noche, la versión cañera del éxito de Ultravox "Dancing with tears in my eyes".

Curioseando me he encontrado con que este año presentaron a Eurovisión el tema "Line of Fire" quedándose por segunda vez (el año de Lordi presentaron "Night of pasion") por el camino... Ánimo, a la tercera va la vencida...

A modo de conclusión me parecen dos grupos que tienen tablas, clase y calidad de sobra como para no conformarse con ser teloneros o tocar en salas de reducido aforo. Pero así funciona la industria discográfica... En fin... Más fotos y otras opiniones en el siguiente post de los foros de MOD-PC.com:

http://www.mod-pc.com/modules.php?name=Forums&file=viewtopic&t=24327&highlight=poodles

Saludetes.

Metal Will Stand Tall (2006)

Come on baby

Oh, no no no no no no.

We crack it up, we hit the top.
We're moving through time.
We're thunderous, mysterious and glorious.
We're born to born to born to
To raise some hell.
We speed at night move out of sight.
We breake the chains.
Oh, yeah!

Made of steel we fly.
Like an eagle in sky.
We are on the move.
And we will prove.
We're the strongest of them all.
Made of steel we fly.
Like an eagle in sky.
United we stand.
Raising our hands.
Nations fall.
Metal will stand tall.

We crash and burn.
We hit and run.
We make a stand.
From the ash into the fire.
See a phoenix rise.
See a phoenix rise.

Made of steel we fly.
Like an eagle in sky.
We are on the move.
And we will prove.
We're the strongest of them all.
Made of steel we fly.
Like an eagle in sky.
United we stand.
Raising our hands.
Nations fall.
Metal will stand tall.

Yeah!
We stand tall!
Come on!

Made of steel we fly.
Like an eagle in sky.
We are on the move.
And we will prove.
We're the strongest of them all.

Made of steel we fly.
Like an eagle in sky.
United we stand.
Raising our hands.
Nations fall.
Metal will stand tall.

Will stand tall, yeah!
Will stand tall!
Metal will stand tall!